Lästid: 7 minuter

Åminnelse av alla trogna avlidna

Innehållsindex

Sammanfattning

Redan på 200-talet finns det vittnesbörd om att kristna bad och firade nattvarden för sina avlidna. Först på tredje dagen efter begravningen, sedan på årsdagen. Sedan, den 7:e dagen, den 30:e. Det officiella året är 998, då abbotenOdilo från Cluny(994-1048) gjorde denna åminnelse av den 2 november obligatorisk i alla de kloster som var föremål för honom. Benedictus XV, 1915, tillät alla präster att fira flera mässor denna dag, under förutsättning att offret bara fanns kvar under en mässa. Liturgin erbjuder olika mässor denna dag, alla syftade till att lyfta fram påskmysteriet, Jesu seger över synd och död.

Text (tagen från första mässan)
"Allt som Fadern ger mig kommer till mig: den som kommer till mig kommer jag inte att kasta ut, ty jag har kommit ner från himlen, inte för att göra min egen vilja, utan hans vilja som har sänt mig.

Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte ska förlora något av det han har gett mig, utan att han ska resa upp det på den yttersta dagen. Ty detta är min Faders vilja: att den som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv; och jag skall uppväcka honom på den yttersta dagen"(Joh 6,37-40).

Guds vilja

Det revolutionära budskapet är att vem som helst "Han ser Sonen och tror på honom, han har evigt liv... och jag ska återuppväcka honom”.

Noi sappiamo per esperienza che il corpo si decompone: ma il corpo non è tutto l’uomo!

L’uomo come persona è partener del dialogo con Dio, e Lui non lo lascia cadere, non lo dimentica, perché Dio è fedele alle sue promesse. Dio ha scritto nel palmo della sua mano ognuno di noi, e di nessuno si dimentica, perché Lui è Padre.

Detta är kärnan i det budskap som Jesus lämnade oss. För denna sanning blev Jesus människa, dog på korset och uppstod igen: för att göra oss delaktiga i uppståndelsens glädje: "Ge dem, Herre, och alla dem som vilar i Kristus, salighet, ljus och frid", reciterar vi. i mässans kanon I, vid minnesstunden av den avlidne

Låt dig bli överraskad

Che noi sopravviveremo è cosa certa, ce lo ha detto Gesù!

Come questo poi accadrà, non lo sappiamo, possiamo intuirlo ponendoci in ascolto della Parola del Vangelo.

Hoppet kvarstår dock att vi kan bli överraskade av Guds godhet, av hans barmhärtighet. Vi har våra parametrar som vi kan mäta livets händelser med, men vi måste lämna Gud hans parametrar, som inte är våra: och det kommer att vara just detta som kommer att överraska oss när vi väl går över dörren till himlen.

Ett steg längre

Il morire non è uno scomparire, ma un esserci in modo nuovo.

È il sapere che chi ci ha preceduto è un “passo oltre” nel cammino della vita. È giunto in cima, mentre noi siamo ancora lungo il sentiero della vita; è oltre la curva, mentre noi siamo ancora lungo il rettilineo. La morte, dunque, non è la fine di tutto, ma l’inizio di una vita nuova per la quale ci siamo e ci stiamo preparando da tempo.

Åminnelsen av den avlidne är alltså inte bara ett "hågkomst" av dem som inte längre är närvarande, utan snarare en bro som väntar på oss i slutet av livet och som leder oss till den andra stranden som vi alla är förutbestämda till. . Hjälp till att inte låta oss drunkna av många saker, glömma att allt går över, men Gud finns kvar.

Systers död

St Francis av Assisi, ormai riconciliato con Dio, con se stesso e con il creato, verso la fine della vita riesce a riconciliarsi anche con la morte, tanto da arrivare a definirla “sorella”, segno che anche per lui si è trattato di un mistero da capire e accogliere.

A differenza della società odierna, che tenta ogni modo di nascondere la realtà della morte, illudendosi di essere eterna, san Francesco ci insegna a guardarla, a capirla, a considerarla una “sorella”, parte di noi. In fondo, è un fatto reale quanto l’esistere.

È un atto di onestà intellettuale, ancor prima che spirituale. La paura di fronte a “sorella morte” è certamente dettata dall’ignoto, dal non sapere cosa ci sia al di là della “porta”, e questo crea un certo disagio. In secondo luogo, non nascondiamocelo, temiamo il “peso” delle nostre azioni, perché comunque alla fin fine siamo tutti credenti in fondo al cuore, e sul finir della vita ci domandiamo come abbiamo vissuto.

Denna erfarenhet leder till att vi ber för dem som föregått oss, nästan som om vi fortfarande vill hjälpa och skydda dem, samt att be om att bli hjälpta och skyddade.

Una cosa è certa: la morte noi la leggiamo alla luce della risurrezione di Gesù.

Detta är vår styrka och vårt lugn. Han har öppnat vägen för oss som leder med Sanning till Livet. Jesus själv påminde oss om att vi är skapade för evigheten: våra tusen år är som en enda dag inför Gud, och denna korta, flyktiga tid i livet är ingen mening om den inte projiceras mot en sannare upplevelse, som Jesus själv påminde oss: "Den som ser Sonen och tror på honom har evigt liv”.

Un’ultima cosa. Gesù si è fatto uomo per aiutarci a vivere “da Dio”; è morto, sepolto e disceso agli inferi affinché nessuno si sentisse escluso dalla sua azione di salvezza.

Perché io non abbia paura e non mi senta solo e abbandonato, in balia delle mie paure, Gesù stesso ha scelto di “abitare” ogni luogo, anche il più infimo, pur di “farmi compagnia” in quel momento. Non c’è “spazio” della vita e della morte che lui non abbia visitato, e questo mi dà la certezza che Lui mi accoglierà a braccia aperte in qualunque situazione “cadrò”: sia oggi nel peccato, sia domani nella morte,

Lui c’è. Perché Lui ha vinto il peccato e la morte e mi ha preparato un posto nella Casa del Padre. Questo mi basta per camminare con fiducia e speranza il cammino della vita, “Anche se dovessi camminare in una valle oscura” (Sal 23), Lui c’è.

Och med mig.

Bön

Den eviga vilan ger dem Herre,
och må det lysa över dem ljus evig,
må de vila i frid. Amen

Requiem aeternam

Réquiem aetérnam dona eis, Dómine,
et lux evigt ljus är.
Requiéscant i takt.
Amen.

källa © Vatikanens nyheter – Dicasterium pro Communicatione

Commemorazione di tutti i fedeli defunti — *Eugenios hus*

La pietas verso i morti risale agli albori dell’umanità. In epoca cristiana, fin dall’epoca delle catacombe l’arte funeraria nutriva la speranza dei fedeli.

I Rom, med rörande enkelhet, brukade kristna representera Lasarus-gestalten på väggen i den nisch där en av deras släktingar var begravd. Nästan som för att mena: precis som Jesus ropade för sin vän Lasarus och väckte honom till livet igen, så kommer han också att göra för denna hans lärjunge!

La commemorazione liturgica di tutti i fedeli defunti, invece, prende forma nel IX secolo in ambiente monastico.

La speranza cristiana trova fondamento nella Bibbia, nella invincibile bontà e misericordia di Dio. «Io so che il mio redentore è vivo e che, ultimo, si ergerà sulla polvere!», esclama Giobbe nel mezzo della sua tormentata vicenda.

Non è dunque la dissoluzione nella polvere il destino finale dell’uomo, bensì, attraversata la tenebra della morte, la visione di Dio.

Temat tas upp med uttryckskraft av aposteln Paulus som placerar Jesu död-uppståndelse i en oskiljbar följd.

Lärjungarna är kallade till samma upplevelse, i själva verket bär hela deras existens stigmata av påskmysteriet, vägleds av den Uppståndnes Ande. Det är därför de troende ber för sina avlidna nära och kära och litar på deras förbön. Slutligen har de hoppet att förena sig med dem i himlen för att förena sig med de utvalda i att prisa Guds härlighet.