Premiär av påven Franciskus den 27 mars 2020

Lästid: 8 minuter

Läs påven Franciskus predikan den 27 mars 2020

"Kvällen har kommit" (Mc4,35).

Così inizia il Vangelo che abbiamo ascoltato. Da settimane sembra che sia scesa la sera. Fitte tenebre si sono addensate sulle nostre piazze, strade e città; si sono impadronite delle nostre vite riempiendo tutto di un silenzio assordante e di un vuoto desolante, che paralizza ogni cosa al suo passaggio: si sente nell’aria, si avverte nei gesti, lo dicono gli sguardi.

Vi fann oss själva rädda och vilsna. Liksom evangeliets lärjungar överfångades vi av en oväntad och rasande storm. Vi insåg att vi var på samma båt, alla ömtåliga och desorienterade, men samtidigt viktiga och nödvändiga, alla kallade att ro tillsammans, alla i behov av att trösta varandra. På den här båten... är vi alla här.

Precis som de lärjungar, som talar med en röst och i ångest säger: "Vi är förlorade" (v. 38), så har vi också insett att vi kan inte gå framåt var och en på egen hand, utan bara tillsammans.

Det är lätt att hitta oss själva i den här historien. Det som är svårt är att förstå Jesu attityd. Medan lärjungarna naturligtvis är oroliga och desperata, är han i aktern,egeni den del av båten som sjunker först. Och vad gör han? Trots uppståndelsen sover han lugnt och litar på Fadern - det är den enda gången i evangeliet som vi ser Jesus sova –. När han sedan väckts, efter att ha stillat vinden och vattnet, vänder han sig till lärjungarna i en förebrående ton: «Varför är ni rädda? Har du fortfarande ingen tro?” (v.40).

Låt oss försöka förstå. Vad består lärjungarnas bristande tro i, vilket står i kontrast till Jesu tillit? De hade inte slutat tro på Honom, i själva verket åkallade de Honom. Men låt oss se hur de åberopar honom: "Mästare, bryr du dig inte om att vi är vilse?" (v. 38).Du bryr dig inte: pensano che Gesù si disinteressi di loro, che non si curi di loro.

Bland oss, i våra familjer, är en av de saker som gör mest ont när vi hör oss själva säga: "Bryr du inte om mig?". Det är en fras som gör ont och släpper lös stormar i hjärtat. Det kommer att ha skakat om Jesus också, för ingen bryr sig mer om oss än Han. I själva verket, när han väl åberopats, räddar han sina nedslående lärjungar.

La tempesta smaschera la nostra vulnerabilità e lascia scoperte quelle false e superflue sicurezze con cui abbiamo costruito le nostre agende, i nostri progetti, le nostre abitudini e priorità.

Den visar oss hur vi har lämnat sömn och övergett det som bränsle, uppehåller och ger styrka till våra liv och vårt samhälle. Stormen avslöjar alla avsikter att "paketera" och glömma vad som har närt vårt folks själ; alla dessa försök att bedöva med uppenbarligen "räddande" vanor, oförmögna att vädja till våra rötter och framkalla minnet av våra äldre, och därmed beröva oss den immunitet som krävs för att möta motgångar.

Med stormen försvann tricket med de stereotyper som vi maskerade våra "egon" som alltid var oroliga för sin egen bild; och återigen har den (välsignade) gemensamma tillhörigheten som vi inte kan fly undan upptäckts: tillhörighet som bröder.

«Varför är du rädd? Har du fortfarande ingen tro?». Signore, la tua Parola stasera ci colpisce e ci riguarda, tutti. In questo nostro mondo, che Tu ami più di noi, siamo andati avanti a tutta velocità, sentendoci forti e capaci in tutto. Avidi di guadagno, ci siamo lasciati assorbire dalle cose e frastornare dalla fretta.

Vi slutade inte före era samtal, vi vaknade inte inför krig och orättvisor på planeten, vi lyssnade inte på de fattigas rop och vår svårt sjuka planet. Vi fortsatte oförskämt och tänkte efter alltid vara frisk i en sjuk värld. Nu, medan vi är i hård sjö, bönfaller vi dig: "Vakna upp, Herre!".

«Varför är du rädd? Har du fortfarande ingen tro?». Herre, du vädjar till oss, en vädjan till tro. Vilket inte är så mycket att tro att Du finns, utan att komma till Dig och lita på Dig. I denna fasta resonerar din brådskande vädjan: "Omvänd", "återvänd till mig av hela ditt hjärta" (Gl 2,12).

Du ringer oss för att ta denna rättegång somvalfri tid. Non è il tempo del tuo giudizio, ma del nostro giudizio: il tempo di scegliere che cosa conta e che cosa passa, di separare ciò che è necessario da ciò che non lo è. È il tempo di reimpostare la rotta della vita verso di Te, Signore, e verso gli altri. E possiamo guardare a tanti compagni di viaggio esemplari, che, nella paura, hanno reagito donando la propria vita. È la forza operante dello Spirito riversata e plasmata in coraggiose e generose dedizioni.

Det är Andens liv som kan förlösa, värdesätta och visa hur våra liv vävs och stöds av vanliga människor - brukar glömmas bort – som inte förekommer i rubrikerna på tidningar och tidskrifter och inte heller i de senaste stora catwalkenshowmen utan tvekan skrivs de avgörande händelserna i vår historia idag: läkare, sjuksköterskor, stormarknadsarbetare, städare, vårdare, transportörer, polisstyrkor, volontärer, präster, nunnor och många, många andra som har förstått att ingen räddar sig själv.

Inför lidandet, där våra folks sanna utveckling mäts, upptäcker och upplever vi Jesu prästerliga bön: "att alla må vara ett" (John17,21). Hur många människor utövar tålamod och inger hopp varje dag, och ser till att inte så panik utan medansvar. Hur många pappor, mammor, farfar och mormödrar, lärare de visar våra barn, med små och dagliga gester, hur man kan möta och navigera en kris genom att ändra vanor, höja blicken och stimulera bön. Hur många människor ber, erbjuder och går i förbön för allas bästa. Bön och tyst tjänst: de är våra vinnande vapen.

«Varför är du rädd? Har du fortfarande ingen tro?». Trons början är att känna oss själva i behov av frälsning. Vi är inte självförsörjande, ensamma; ensam affondiamo: abbiamo bisogno del Signore come gli antichi naviganti delle stelle. Invitiamo Gesù nelle barche delle nostre vite.

Låt oss lämna över vår rädsla till honom, så att han kan övervinna dem. Liksom lärjungarna kommer vi att uppleva att det inte finns något skeppsbrott med Honom ombord. För det här är Guds styrka: att förvandla allt som händer oss till gott, även det onda. Han bringar lugn i våra stormar, eftersom med Gud dör aldrig livet.

Il Signore ci interpella e, in mezzo alla nostra tempesta, ci invita a risvegliare e attivare la solidarietà e la speranza capaci di dare solidità, sostegno e significato a queste ore in cui tutto sembra naufragare. Il Signore si risveglia per risvegliare e ravvivare la nostra fede pasquale.

Vi har ett ankare: i hans kors har vi blivit frälsta. Vi har ett roder: genom hans kors har vi blivit återlösta. Vi har ett hopp: i hans kors har vi blivit helade och omfamnade så att ingenting och ingen kan skilja oss från hans återlösande kärlek. Mitt i isoleringen där vi lider av bristen på tillgivenhet och möten, och upplever bristen på många saker, lyssnar vi återigen på tillkännagivandet som räddar oss: han har uppstått och bor bredvid oss.

Herren utmanar oss från sitt kors att återupptäcka det liv som väntar oss, att se mot dem som åkallar oss, att stärka, känna igen och uppmuntra den nåd som bor inom oss. Låt oss inte släcka den dova lågan (seÄr42.3), som aldrig blir sjuk, och låt oss låta honom återuppväcka hoppet.

Abbracciare la sua croce significa trovare il coraggio di abbracciare tutte le contrarietà del tempo presente, abbandonando per un momento il nostro affanno di onnipotenza e di possesso per dare spazio alla creatività che solo lo Spirito è capace di suscitare.

Det innebär att hitta modet att öppna platser där alla kan känna sig kallade och tillåta nya former av gästfrihet, av broderskap,och solidaritet. I hans kors blev vi frälsta att välkomna hoppet och låta det stärka och stödja alla möjliga åtgärder och vägar som kan hjälpa oss att bevaka och skydda oss själva. Att omfamna Herren för att omfamna hoppet: detta är trons styrka, som befriar oss från fruktan och ger hopp.

«Varför är du rädd? Har du fortfarande ingen tro?». Cari fratelli e sorelle, da questo luogo, che racconta la fede rocciosa di Pietro, stasera vorrei affidarvi tutti al Signore, per l’intercessione della Madonna, salute del suo popolo, stella del mare in tempesta.

Da questo colonnato che abbraccia Roma e il mondo scenda su di voi, come un abbraccio consolante, la benedizione di Dio. Signore, benedici il mondo, dona salute ai corpi e conforto ai cuori. Ci chiedi di non avere paura. Ma la nostra fede è debole e siamo timorosi.

Men Du, Herre, lämna oss inte på stormens nåd. Upprepa igen: «Var inte rädd» (Mt 28,5).

Och vi, tillsammans med Pietro, "vi kastar varje oro på dig, för du bryr dig om oss” (jfr1 Pt5,7).

Leggi e stampa la meditazione di Papa Francesco

Video

Leggi e stampa il momento di preghiera di Papa Francesco

källa © Vatikanens nyheter – Dicasterium pro Communicatione

Hjälp oss att hjälpa!

Med din lilla donation ger vi unga cancerpatienter ett leende

---