Ljuset på vattnet

Lästid: 1 minut

För dig som är ljuset på vattnet

Jag tittar på dig, du tittar på mig.

Jag slutar andas så jag kan lyssna till rösten från din andning, vingslagen.

Nej, jag hör inte. Jag kan inte höra. Kanske är mitt hjärta fortfarande dövt, mitt hjärta har säkert fortfarande inga öron att lyssna på.

Men du är, du är där bortom den väggen, inuti det fotot, fyller lådan med mina minnen, av våra minnen, som är mitt livs ankare.

Men varför, Herre, räddar du mig varje gång jag går in i det grumliga vattnet av melankoli, besatthet, bitterhet, ånger?

Låt mig sjunka, låt mig drunkna i det enorma havet av ensamhet, av övergivenhet, av impotens.

Men på min väg har du placerat lampor, ljusglimtar, som visar vägen, uppför, mot dig, mot Eugenio, mot trädgård.

"Men Gud vet alltid hur vi ska ge mening åt våra liv.”

Ja du har rätt. Att sjunka är värdelöst, det är inte rätt riktning.

Toppen är ankomsten, på toppen är det bra luft, ljus.

Räck mig din hand, ta ut mig en gång till, så blir jag din, en gång till.

Och vi kommer att vara förenade, för alltid, du och jag.

Eugenio Ruberto * 29 augusti 2006 + 17 oktober 2020

Hjälp oss att hjälpa!

Med din lilla donation ger vi unga cancerpatienter ett leende

---