”Nöj dig inte med de små sakerna. Gud le vuole grandi. Se sarete ciò che dovete essere metterete fuoco in tutta Italia!”.
Con queste parole, nel consueto stile fermo e intransigente, ma sempre materno, Caterina Benincasa invitava alla radicalità della fede uno dei suoi interlocutori epistolari.
Det är en uppmaning som avslöjar helgonets brinnande önskan att sprida evangeliet till världen genom det övertygade och trovärdiga vittnesbördet från män och kvinnor som konverterats genom tillkännagivandet av den Uppståndne: "Begåvad med obesegrad tro kommer du att kunna möta dina motståndare segrande", kommer de att berätta Kristus i en vision på karnevalens sista dag 1367, i en episod som biografer minns som Katarinas mystiska äktenskap.
Fast besluten sedan barnsben att gifta sig med Kristus
Hon föddes tjugo år tidigare, den 25 mars, i Fontebranda-distriktet, det tjugofjärde barnet av de tjugofem som kom till världen av färgaren Jacopo Benincasa och av Lapa di Puccio de' Piacenti i en tid präglad av starka spänningar i den sociala strukturen; bara sex år gammal, vid en tidpunkt då påvedömet var baserat i Avignon och kätterska rörelser hotade livet för Kyrka, hade den lilla flickan uppenbarelse Jesus vestito da Pontefice.
Året därpå avlade hon ett löfte om oskuld och mognade senare den bestämda avsikten att sträva efter kristen perfektion i den dominikanska ordningen. Inför motståndet från sina föräldrar som ville gifta sig med henne, reagerade Caterina bestämt: vid 12 års ålder klippte hon håret och beslöjade sig, stängde in sig hemma; familjen gick sedan 1363 med på dess inträde bland Mantellate- eller Dominikanska tertiärerna.
Mor och lärare, andlig referenspunkt för många
La santa imparò a leggere e scrivere, si diede ad un’intensa attività caritatevole verso gli ultimi e – in un’Europa dilaniata da pestilenze, guerre, carestie e sofferenze – divenne un punto di riferimento per uomini di cultura e religiosi che, assidui frequentatori della sua cella, saranno ricordati come caterinati.
Den närmaste bland dem kallade henne "mamma och lärare” e si fecero trascrittori dei suoi tanti appelli ad autorità civili e religiose: esortazioni ad assunzioni di responsabilità, talvolta rimproveri o inviti all’azione, sempre espressi con amorevolezza e carità.
Tra i temi affrontati nelle missive: la pacificazione dell’Italia, la necessità della crociata, la riforma della Kyrka e il ritorno del papato a Roma per il quale la santa fu determinante recandosi nel 1376 in Provenza da Papa Gregorio XI.
Il Papa, “dolce Cristo in terra” e il suo ritorno a Roma
Caterina non ebbe mai paura di richiamare il Successore di Pietro, da lei definito “dolce Kristus in terra”, alle sue responsabilità: ne riconobbe le manchevolezze umane, ma ebbe sempre grande riverenza del vicario di Jesus in terra, così come di tutti i sacerdoti.
Dopo la ribellione di una parte di cardinali che diede inizio allo scisma di occidente, Urbano VI la chiamò a Roma. Qui la santa si ammalò e morì il 29 aprile 1380, come Jesus, a soli 33 anni.
Le parole dell’apostolo Paolo “Non sono più io che vivo, ma Kristus vive in me”, si incarnano nella vita di Caterina che nel 1375 ricevette le stimmate incruente rivivendo, raccontano testimoni, la Passione ogni settimana.
L’appartenenza al Son av Gud, il coraggio e la sapienza infusa sono tratti distintivi di una donna unica nella storia della Kyrka, autrice di testi come Il Dialogo della Divina Provvidenza, l’Epistolario e la raccolta di Preghiere.
På grund av sin höga andliga och doktrinära ställning utropade Paul VI 1970 sin doktor i Kyrka. Förälskad i JesusKristus, skrev Caterina: "Ingenting attraherar en mans hjärta så mycket somälskar!
För älskarGud skapade den, för älskar hans far och hans mor gav honom hans ägodelar, han själv är skapad att älska."
